ludienyberg

Jag gick ut på stan och sade högt så folk skulle höra: "Jag kan tala med döda!" Som väntat sladdade en minibuss in bredvid mig, ett teveteam hoppade ut och sade att de ville ge mig ett eget teveprogram. Så här är...

 

Ludvigs gåva(och så Arkiv X-musik)

Jag kallas till ett par som påstår sig (med VÄLDIGT hård jävla betoning på "påstår sig") ha ett spöke i huset. De är förtvivlade, vill bara att spöket ska försvinna och säger absolut inte allt det här bara för att få vara med i teve. Jag: "Berätta. Vad är det som händer här i huset?" Bert: "Ja... Ibland går stereon igång av sig själv... Och ibland så skrapar det i väggarna..." Misty: "Och en kväll så vaknade jag av att... åh, det är så svårt..." Bert: "Såja, älskling. Det är okej, berätta nu." Misty: "Jag vaknade av att... det stod ett litet barn vid min säng!" Misty faller i nåt som hon tror ser ut som gråt. Jag: "Mhm... Ja, alltså ni kommer ju dö." Bert och Misty: "VA?!" Jag: "Jomen, det låter som om ni har ett så kallat halsuppsprättarspöke i huset. Ni hör kanske själva att det är inte så jävla bra." Bert: "Vänta, stäng av kameran!"

 

Jag: "Vad är det?" Bert: "Alltså, du ska ju hjälpa oss." Jag: "Jag säger bara som det är." Misty: "Men hur ska vi kunna svara på det där? Att vi typ kommer dö? Du ska ju stötta oss... i vårt lidande, liksom." Jag: "Mm, så det blir bra teve?" Misty: "Ja. ELLER NEJ! Vi vill ju ha hjälp! Vi tänker inte på teveprogrammet." Jag: "Okej, killar! Ni kan åka hem! De bryr sig inte om teveprogrammet!" Teveteam: "Okej!" Bert: "NEJ, MEN VÄNTA FÖR FAN!!! ÅK INTE!" Jag: "Jaha...? Nu blir jag förvirrad." Bert: "Men alltså... BARA GÖR DET HÄR JÄVLA PROGRAMMET, ÄR DET SÅ SVÅRT??!!!" Jag: "Wow... Ja, om du svarar på en fråga. Tror du seriöst att det finns spöken här?" Bert: "Ja. Eller... kanske... typ, lite..." Jag: "Okej, jag drar nu."

 

Ludie