ludienyberg

Historiens hjälte, Astridos, red på sin skinande häst Inbred på sin långa färd. Han kom snart fram till ett berg. Han tittade upp längs den enorma stenväggen. Astridos: "Inte en chans att jag kan ta mig förbi detta berg! Hur skall jag bete mig?" Plötsligt hördes ett konstigt ljud. En stor port uppenbarade sig plötsligt i den tidigare släta bergväggen. Astridos kände på porten. Den gick inte upp. Så, inifrån stenytan, hörde han en röst. Porten: "Åh, du hjälte som kommer här! Vad har du för besvär?" Astridos: "Hur kommer jag in genom porten?" Porten: "Om du ska stå här och mala, måste du på rimväg tala!" Astridos: "Eh... Hur kommer jag in, plockepinn?" Porten: "Du måste leta inom dig, och finna modet att säga hej!" Astridos: "Va?" Porten: "Det där förstod jag icke! Säg, heter du Nicke?" Astridos: "Nej, jag heter Astridos, och vill komma in genom porten förstås."

Astridos grimaserade över sitt värdelösa rim, men ville bara få den här skiten överstökad. Porten talade återigen. Porten: "Vad är det du letar efter? Kräfter?" Astridos: "Kräftor heter det om jag får be. Att fråga vad jag letar efter är ingen idé. Jag har mina skäl att vandra denna stig. Har du inget vettigt att säga så tig." Porten: "Nu ska vi inte vara såna. Jag gillar Madonna!" Astridos: "Shit, du är världens sämsta poet. Jag vill passera igenom här som du vet. Berätta hur jag öppnar denna port, gör det jävligt fort, så att vi har detta gjort." Porten: "Jag vill ha det vackraste av ord. Ett ord som faktiskt rimmar på bord!" Astridos: "Jord?" Porten: "Ja, det var rätt. Omelett!"

Porten öppnades. Astridos red in i berget. Inbred: "Gnägg!" Porten: "Ägg! Haha, där ser du! Jag kan rimma på allt! Salt!"

Ludie