Idag satt jag i köket här hemma och drack kaffe och åt sockerkaka. Expressen låg utbredd framför mig och jag trivdes ypperligt med tillvaron. Lite för bra kände jag. Något lär ju hända snart som sabbar det här lugnet, tänkte jag. Jo. Helt plötsligt poffar det till i rummet och så står Voldemort där. Voldemort: ”AHA! JAG ÄR VOLDEMORT! NU SKA DU ALLT DÖÖÖÖ!” Jag var mitt i en klunk kaffe som jag utan minsta stress avslutade. Jag: ”Jaha.” Voldemort: ”Meh… Ja! Är du inte rädd?!” Jag: ”Nej. Du är bara en snubbe i prästrock och en pinne i handen.” Voldemort: ”Pinne??? Den här pinnen kan utföra ting för hemska att tänka sig!” Jag: ”Wow. Ändå så lyckas den inte döda Harry Potter. Sämst.” Voldemort: ”Du är sämst! Du är typ… smal!” Jag: ”Jaha, ska vi prata lyten? Okej, du har ingen näsa. Weirdo.” Voldemort: ”Men fan vad folk gnäller över det!” Jag: ”Meh, nähä?? Varför har du ingen näsa för? Jag tror inte ens du vet varför, du har väl typ bara slipat bort den för att sticka ut.”
Voldemort kastade någon liten blixt på min ena arm. Det sved lite. Jag: ”Moget.” Voldemort: ”Jag är faktiskt fruktad i hela trollkarlsvärlden!” Jag: ”Det är du säkert. Men det här är människovärlden förstår du. Du måste ha svängt fel någonstans.” Voldemort: ”Jo, väldigt fel! Ditt hem är jättefult!” Jag: ”Ja, ditt hem kan ju bli väldigt fint nu när du har en fet jävla orm att stoppa upp. AAAAAAAAAAAW, TOO SOON???” Voldemort: ”Fan ta dig!”
Voldemort höjde pinnen för att göra slut på mig. Jag: ”Vänta!” Jag sprang fram, slet den ifrån honom och bröt av den. Jag: ”Eehehehehehehehehe hihi!” Voldemort blev så arg att han kokade. Jag: ”Jag så går det när man är näsvis! När man lägger näsan i blöt! Nu står du där med lång näsa! Bättre lycka näs-ta gång!” Mina fruktansvärt roliga näs-vitsar gjorde inte Voldemort det minsta muntrare. Han poffade iväg sig själv. Kvar satt jag och väntade på Sauron eller någon annan idiot.
Ludie