Pongo och de 101 dalmatinerna - 15 år senare
När vi sist såg Pongo och hans familj hade de ju flyttat till en stor gård på landet. Han, Perdita, deras ägare Roger och Anita, deras 15 ungar och alla de andra dalmatinervalparna som de adopterade efter att de rymt från Cruella de Vil allesammans. Nu har det gått femton år och de från början 101 dalmatinerna är nu cirka 414. Roger och Anita sitter ute på gården vid trädgårdsbordet, sörplar te och tittar på alla hundar runtomkring.
Roger: "Ehm... Alltså, jag vet inte vad du hade tänkt när vi... kom fram till att behålla alla valparna. Men jag hade nog inte tänkt mig det här."
Anita: "Nej... Nej, vi tänkte ju inte på att de skulle föröka sig. Vi borde kanske ha sålt några i alla fall. Innan det började spåra ur."
Roger: "Nä, tycler du? Jag menar har vi ens sett till att hålla isär syskon från varandra? Det är ju inte så att hundar gör någon skillnad. Hälften av alla de här hundarna är förmodligen födda med hjärtat på fel sida."
Anita: "Jag vet. En tanke vi hade med det här stället var väl att Pongo och Perdita skulle tycka det var lite mysigt. De dog ju fan fem år senare. Är det någon "ursprungsvalp" kvar över huvud taget?"
Roger: "Inte vet jag, jag ser ingen skillnad på dem. Såg inte ens skillnad på de första 15. Fattar inte hur du kunde göra det. Du ba' "åh, hej Pricken! Gud vad du var glad idag då! Och hej, Fläckis, vacker tass! Och där är ju Muffse under soffan, kom fram så får du ett kex" Seriöst, lärde du dig i detalj hur fläckarna satt på varenda hund?"
Anita: "Det sitter inte i fläckarna, det sitter i personligheten!"
Roger: "Bullshit. Hundar har ingen personlighet. Om de har det så kan man beskriva den såhär: Äta och ha sex."
Anita: "Jo. Men varje hund har ett speciellt sätt att äta och ha sex på."
Roger: "Mhm. Ja, whatever. Jag förstår inte riktigt hur vi tänkte oss det här. Vi var väl unga och dumma helt enkelt. Då blir det lätt så att man bestämmer sig för att adoptera 99 valpar när man redan har 15 plus två vuxna hundar. Vad fan hade vi rökt när vi tog det beslutet?"
Ja, vad hade de rökt? Sms:a ditt svar och du har chans att vinna en Ipod!
Ludie
Roger: "Ehm... Alltså, jag vet inte vad du hade tänkt när vi... kom fram till att behålla alla valparna. Men jag hade nog inte tänkt mig det här."
Anita: "Nej... Nej, vi tänkte ju inte på att de skulle föröka sig. Vi borde kanske ha sålt några i alla fall. Innan det började spåra ur."
Roger: "Nä, tycler du? Jag menar har vi ens sett till att hålla isär syskon från varandra? Det är ju inte så att hundar gör någon skillnad. Hälften av alla de här hundarna är förmodligen födda med hjärtat på fel sida."
Anita: "Jag vet. En tanke vi hade med det här stället var väl att Pongo och Perdita skulle tycka det var lite mysigt. De dog ju fan fem år senare. Är det någon "ursprungsvalp" kvar över huvud taget?"
Roger: "Inte vet jag, jag ser ingen skillnad på dem. Såg inte ens skillnad på de första 15. Fattar inte hur du kunde göra det. Du ba' "åh, hej Pricken! Gud vad du var glad idag då! Och hej, Fläckis, vacker tass! Och där är ju Muffse under soffan, kom fram så får du ett kex" Seriöst, lärde du dig i detalj hur fläckarna satt på varenda hund?"
Anita: "Det sitter inte i fläckarna, det sitter i personligheten!"
Roger: "Bullshit. Hundar har ingen personlighet. Om de har det så kan man beskriva den såhär: Äta och ha sex."
Anita: "Jo. Men varje hund har ett speciellt sätt att äta och ha sex på."
Roger: "Mhm. Ja, whatever. Jag förstår inte riktigt hur vi tänkte oss det här. Vi var väl unga och dumma helt enkelt. Då blir det lätt så att man bestämmer sig för att adoptera 99 valpar när man redan har 15 plus två vuxna hundar. Vad fan hade vi rökt när vi tog det beslutet?"
Ja, vad hade de rökt? Sms:a ditt svar och du har chans att vinna en Ipod!
Ludie