ludienyberg

Det var en gång en liten skog där det bodde en massa små djur. En av dessa var den ståtlige Haren. Han skröt jämt och ständigt om hur bra han var på allting. Särskilt bra var han på att springa. Haren: ”Jag springer fortare än den snabbaste geparden!” satt han och bräkte för några imponerade ekorrar. Då plötsligt kom en sköldpadda och lade sig i. Sköldpaddan: ”Jaså? Ska vi ta ett rejs?” Haren fnös i två minuter. Haren: ”Du? Varför skulle jag springa mot dig?” Sköldpaddan: ”Kom igen, vi kör. Skogen runt.” Haren: ”Ser du det där berget där borta? Det kommer ha blivit en meter högre när du kommer i mål.” Sköldpaddan: ”Jamen då har du ju inget frukta!”

Haren antog utmaningen. Alla djuren samlades för att se rejset. Starten gick. Haren spurtade iväg som en sork med en spottkobra efter sig. Sköldpaddan lunkade på i sin långsamma takt. Haren for fram över stigen. Snart såg han några schyssta brudkaniner som kommit för att se loppet, sitta vid vägkanten. Haren var säker på att han hade tid att stanna och ragga en stund, Sköldpaddan var ju långt efter. Haren: ”Tjena brudar! Fan, vad händer?” Brudkanin #1: ”Borde inte du springa? Tänk om sköldpaddan hinner ikapp?” Haren: ”Äh! Han har väl inte ens hunnit över startlinjen än. Det är lugnt. Vad säger ni om att gå och ta en segerbira sedan efter loppet?” Brudkanin #1: ”Tihi! Okej! Tihi! TIHI!!!” Haren: ”Tyst.”

Eftersom Haren var så inne i sitt raggande märkte han inte att Sköldpaddan sprang förbi. Faktum var att han inte märkte det förrän sköldpaddsjäveln vunnit loppet. Ursinnig krävde han att Sköldpaddan skulle dopingtestas. Så skedde också. De testades båda två. Båda hade faktiskt dopat sig lite. No one saw that coming!

Ludie