ludienyberg

Det var en gång en kille som hette Piff. Han var förstagångsväljare år 2010. Han hade ingen aning om vad han skulle rösta på. Han var lika insatt i svensk politik som i Nya Zeelands karateverksamhet. Inte speciellt insatt med andra ord. Från ett håll hörde han folk säga ”Moderaterna ÄGER!!! Fyfan, vad bra de är! Sossarna suger!” Från ett annat håll hörde han folk säga ”Sossarna fucking krossar!!! Aahaha, vad bra de är! Moderaterna kan dö.” Piff var så kluven, så. På valdagen ville han inte gå hemifrån. ”Kom nu, Piff!” sade hans mor. ”Ta nu ditt ansvar och rösta!” ”På vilka då?” ”På de bästa!” ”Meh!!! Vilka är det då?” ”Sossarna.” ”Men jag har hört att Moderaterna är bäst.” ”Vem fan har sagt det?!”

Piff beger sig till sist till vallokalerna. Men han törs inte gå in. ”Vad tjänar det till?!” ställer han sig och ropar dramatiskt ut i luften. ”Varför skall jag rösta på sossarna när jag inte ens vet varför!?” En man hör honom och kommer fram och säger. ”Jag kan hjälpa dig med ditt problem. Rösta icke på sossarna!” ”Nähä?” ”Nej, nej. Rösta på moderaterna! De är bäst!” Mannen traskar vidare. ”Vad skola jag göra nuuuuuu?!” sjunger Piff upp mot himmelen. Han får inget svar. Han skiter i att rösta och går hem.

Typ mig i ett nötskal.

Ludie