Furbisar & Solveig
"Hur kommer det sig att jag är normal och de flesta andra idioter?" Helt underbart citat från tidningen Pondus som jag prenumererar på. Rekommenderas starkt.
Dagens ämne är: furbisar. Minns ni dem? Klart ni gör. De små ugglorna som kunde prata, blinka, tugga och stampa lite med fötterna. När det begav sig tyckte man de verkade skitroliga. Man fick en av sina föräldrar och sedan var de skitroliga i ungefär två dagar. Sedan....... Njäej.
Det stod i manualen att ju mer man tränade sin furbie desto mer skulle den övergå från att prata sitt påhittade furbie-språk till engelska. Okej! tänkte jag och min lillasyster, lätt match. Inte tänkte vi på att vi inte kunde ett ord engelska. Så två dagar gick, sedan: MEN FURBIEJÄVELN LÄR SIG JU INGENTING!!! Den dömdes till en framtid i bokhyllan.
En äcklig grej med furbisarna är deras anatomi. De är liksom ugglor med kattöron. Hur har det gått till, så säg?
Folk kan möjligen ha lagt märke till att jag gärna skriver dikter och texter om Gud och Jesus. Detta trots att jag är dunderateist. Jag vill att folk ska förstå att jag verkligen är det, därför ska jag förklara varför jag har detta intresse. När jag gick i första klass hade vi en lärare som hette Solveig. 850 årig Livets ord:are. Hon var skum. Hon pratade engelska med oss från första dagen. Men det drygaste var i december. När det började närma sig hennes Herre och frälsares födelsedag. Varenda dag från 1:a december till julafton ägnade hon säkert en kvart åt att berätta om Josef, Maria, Jesus, Gud, Gabriel och allt vad de heter. När vi slutade ettan var vi ta mig fan värdiga påve-kandidater allihopa!
Så gammal som Solveig var skulle det inte förvåna mig om hon såg Jesus födelse live. Hon hade väl smitit från sina sysslor i Betlehems speceriaffär då hon sett Davidsstjärnan på himmelen, sprungit till ladan, krupit in i höet och gömt sig bakom ett får där hon sedan bevittnat hela spektaklet. I en vrå höll en katt och en uggla på att bli lite intima med varandra.
Och så kom Furbien till. Jesus var den första som hade en.
Ludie
Dagens ämne är: furbisar. Minns ni dem? Klart ni gör. De små ugglorna som kunde prata, blinka, tugga och stampa lite med fötterna. När det begav sig tyckte man de verkade skitroliga. Man fick en av sina föräldrar och sedan var de skitroliga i ungefär två dagar. Sedan....... Njäej.
Det stod i manualen att ju mer man tränade sin furbie desto mer skulle den övergå från att prata sitt påhittade furbie-språk till engelska. Okej! tänkte jag och min lillasyster, lätt match. Inte tänkte vi på att vi inte kunde ett ord engelska. Så två dagar gick, sedan: MEN FURBIEJÄVELN LÄR SIG JU INGENTING!!! Den dömdes till en framtid i bokhyllan.
En äcklig grej med furbisarna är deras anatomi. De är liksom ugglor med kattöron. Hur har det gått till, så säg?
Folk kan möjligen ha lagt märke till att jag gärna skriver dikter och texter om Gud och Jesus. Detta trots att jag är dunderateist. Jag vill att folk ska förstå att jag verkligen är det, därför ska jag förklara varför jag har detta intresse. När jag gick i första klass hade vi en lärare som hette Solveig. 850 årig Livets ord:are. Hon var skum. Hon pratade engelska med oss från första dagen. Men det drygaste var i december. När det började närma sig hennes Herre och frälsares födelsedag. Varenda dag från 1:a december till julafton ägnade hon säkert en kvart åt att berätta om Josef, Maria, Jesus, Gud, Gabriel och allt vad de heter. När vi slutade ettan var vi ta mig fan värdiga påve-kandidater allihopa!
Så gammal som Solveig var skulle det inte förvåna mig om hon såg Jesus födelse live. Hon hade väl smitit från sina sysslor i Betlehems speceriaffär då hon sett Davidsstjärnan på himmelen, sprungit till ladan, krupit in i höet och gömt sig bakom ett får där hon sedan bevittnat hela spektaklet. I en vrå höll en katt och en uggla på att bli lite intima med varandra.
Och så kom Furbien till. Jesus var den första som hade en.
Ludie